förstår sina erfarenheter mot vad man uppfattar som genetiska mönster, snarare än egna val, tankar och känslor. På så sätt förskjuts ändå förklaringen från det biografiska till det biologiska.
Även detta kan kanske i sig bli en del av den process Hacking beskriver.
genetiska samband. Människor börjar i högre grad tolka sig själva i relation till sin familj eller släkt: om flera släktingar haft en viss diagnos blir det lätt att fundera över en själv. Självförståelsen placeras då i ett slags genetiskt eller familjärt sammanhang, där man >
förståelsen i någon djupare mening, givet hur begränsad kunskapen fortfarande är om många psykiatriska diagnoser. Kanske ger diagnosen en känsla av förklaring och ett svar som gör det möjligt att tillfälligt släppa vidare funderingar.
Vad jag tycker mig att man kan se idag är ett större fokus på >
Förskjutningen idag ligger kanske snarare i vilken typ av förklaringar man söker. Självförståelsen tenderar i större utsträckning att formuleras medicinska och psykologiska termer, snarare än i filosofiska, sociala eller moraliska. Det är dock inte säkert att detta nödvändigtvis ökar >
om deras egna erfarenheter kan tolkas som sjukdom eller diagnos är sannolikt inget nytt fenomen; det nya är kanske snarare hastigheten och räckvidden i hur sådana tolkningar sprids.
Det är ett allmänmänskligt drag som nog kan sägas ha funnits i alla tider; viljan att förstå sig själv. >
sådana looping effects förstärks i en tid av sociala medier och internet, där diagnoser och psykologiska begrepp sprids snabbt och diskuteras öppet. Samtidigt beror nog effekten på hur fenomenet uppfattas kulturellt, om det stigmatiseras eller i stället populariseras. Att människor funderar över >
vilket i sin tur påverkar hur fenomenet förstås och identifieras. På så vis fortsätter återkopplingen mellan klassifikation och mänskligt beteende.
Så även om experter försöker dra gränser mellan det patologiska/friska/normala kan man inte helt bortse från denna effekt.
Man kan tänka sig att >
Ett tillägg: Hacking menar alltså att denna process också kan leda till att experter justerar själva klassifikationen. När människor börjar identifiera sig med en kategori, eller när fler fall uppmärksammas än tidigare, kan diagnosen utvidgas eller omdefinieras. Nya gränsdragningar uppstår, >
förnodligen rätt i att sådana klassifikationer aldrig kan bli helt stabila utan tydliga objektiva mätvärden, men samtidigt finns det sannolikt mer och mindre stabila gränsdragningar.
bl a autism, men också multipel personlighetsstörning, där antalet fall under en period ökade dramatiskt. Frågan blir då vilket värde man lägger i sådana diagnoser och i vilken mån man accepterar begrepp som till exempel ”masking”. Det är väl också där oenigheten ofta uppstår. Hacking har >
influerad av både Foucault och Wittgenstein, men hos honom framstår det nästan som en mer nyanserad eller försiktig Foucault. Han verkar inte förneka sjukdomars existens, utan snarare peka på att människor reagerar på klassifikationer av sitt psyke och sitt beteende.
Som exempel diskuterar han >
är med och ”gör” människor, making up people. Det här fenomenet är något jag kan tycka mig se i den så kallade neurodiversitetsrörelsen. Delar av den uppfattar jag som ganska Foucaultska, eftersom där betonas identitetsupplevelser såväl som ”självdiagnostik”. Hacking sägs själv ha varit >
På så sätt menade Hacking att ”human kinds” ofta är ett slags rörliga mål, moving targets. När klassifikationen förändrar människors beteenden förändras också själva kategorin som forskarna försöker beskriva. Han beskrev ibland detta som att vetenskapliga klassifikationer i någon mening >
journalister, populärkultur, institutioner och många andra kanaler. När en kategori väl etablerats börjar människor orientera sig efter den, vilket kan påverka både självförståelse och beteende. Det är denna återkoppling mellan klassifikation och människor som Hacking kallar en ”looping effect”. >
reagerar på hur de blir kategoriserade. När en ny psykologisk eller psykiatrisk kategori uppstår kan människor börja tolka sig själva genom den kategorin, vilket i sin tur förändrar fenomenet som klassificeras.
Klassifikationerna sprids dessutom inte bara genom vetenskapen utan också genom >
är ”looping effects”.
Hacking kopplar detta till skillnaden mellan det som ibland kallas ”natural kinds” och ”human kinds”. Kemiska ämnen eller biologiska arter förändras inte för att vi klassificerar dem på ett visst sätt. Men människor >
spännande, och några egna tankar kring det.
Jag läser Ian Hacking. Han rörde sig inom en rad olika områden, vetenskapsteori, sannolikhetens historia och psykiatri, men ff a intresserade han sig för hur vetenskapliga klassifikationer skapas och förändras över tid. Ett av hans mest kända begrepp >
om gränsdragningar och begrepp. Man kan tycka att båda är viktiga, och att det snarare handlar om att lösningarna kan se olika ut, än om att rangordna vems intresse som ska väga tyngst.
Med det sagt: här kommer en lite längre tråd om Ian Hacking, som jag tycker är mycket >
i de samtalen, vilket kanske inte är så konstigt. Folk är engagerade av olika skäl: rättighetsfrågor, erfarenhetsutbyte, gemenskap.
Och så finns vi definitionsbesatta också.
Det ska förstås inte alls läsas som gatekeeping. Snarare tänker jag att rättighetsfrågan inte står i direkt konflikt med >
Som allmänt besatt av definitioner och människans psykologi faller det sig ganska naturligt att då och då nörda ner sig i diagnostik. Inte minst eftersom jag också följer det neurodivergenta communityt och diskussionerna som förs där. Diagnostik är visserligen inte alltid huvudämnet >
Tror att medicinsk historia måste in som en del av historieundervisningen i skolan. För typ ALLAS skull. Ni vet, när man ser en sån som säger att medicinen är BLUFF och läkare och läkemedelsföretag bara tjänar pengar och gör det medelst hålla oss sjuka och måste förklara sådana här självklarheter.
Ullared är inte mitt semesterresmål. Jag stannar helst i Gröndal, utan köer med stora kundvagnar. Bara sjö. Promenader.
Men folk brukar ha förvånansvärt roliga saker med sig därifrån.
I Gröndal finns däremot Mycket Bra Pinnar.
rätt fint och bekvämt.
Ibland undrar jag om jag blivit som min syster. Hon sa en gång: ”Det enda liv jag någonsin drömde om var Svensson-livet, eftersom det var just det jag inte hade. Så Ullared är drömresemålet. Inte Spanien.”
Vi har inga barn, så hans syskonbarn får väl dela på julpynt, släktklenoder och allt det där.
De får väl ta gravrätten också.
Men kattens minne ska leva i tid och evighet.
I övrigt lever vi vidare utan större utsvävningar, men också utan direkta bekymmer. Ett ganska alldagligt liv, men ändå >
runt i akademin: lagom underbetald, men ändå tillräckligt stabil för att äga sin bostad.
Jag är den mest hälsobelastade i hushållet, så statistiskt sett lär jag dö först. Vem lägenheten testamenteras till faller därför utanför mitt bekymmersområde.
Mitt verkliga bekymmer är kattens gravrätt.
>
Marcus bekantskapskrets är den mest udda sammansättning människor jag stött på. Socioekonomisk mångfald. På riktigt. Ibland känns det som att fördelningen är ungefär 25–75 mellan dem vars problem gjorde dem till miljonärer och dem vars problem slog ut dem redan vid 17.
Själv hasar han >
Nej, jag bor i Södertälje.
Men jag undviker Järna‑borna.
Även om stället är fint.
Men för dem som tycker att människor som jag är ett problem borde samhället egentligen tacka mig varje dag jag tar min medicin och betalar skatt i stället för att vara en extrem kostnad.
Det är ändå ett ganska rimligt samhällsbidrag.
mig. Som deprimerad funkar man ju inte alls och tycker man det alternativet är bättre så lägger jag mig inte i det.
eller funktionsnedsättningarna i övrigt men den håller depressionen i bra schack och det gör att jag fungerar tillräckligt, och det är bra nog för mig. Tala om utsättningssymptom eller mediciner i onödan, men depression är rentav onödigt, om den går att undvika. Och det är en låg kostnad för >
