Pontus Paulin Hugo

Vi slutade be om ursäkt, det behövdes inte.

Vi blev analoga, vi upphörde helt att lämna digitala spår, det var som om vi inte fanns.

Vi sålde av alla speglar.

Vi lärde känna varandra.

Vi slutade läsa tidningen.

Vi åt och sov, åt och sov.

Vi började ringa varandra.

Vi slutade vara så principfasta.

Vi levde i alla våra dagar.

Vi satt ner i båten.

Vi började benämna allt och alla med interna, komiska kodord.

Vi såg när knopparna brast.

Vi gick ut.

Vi delade äpplen med varandra, vi bröt dem i halvor, med bara händerna.

Vi slutade säga tack.

Vi gick hem till varandra bara för att lyssna på musik.

Vi var sjuka tills vi var helt friska igen.

Vi odlade på taken.

Vi var mänskor, men aldrig riktigt färdiga.

Vi spelade kort.

Vi var alltid i grupp, aldrig med ingen.

Vi odlade vår trädgård.

Vi berättade anekdoter.

Vi pratade minnen.

"Världen rasade där vi satt"
- Skator

Vi bakade och mediterade.

Vi arbetade mycket långsamt.

Vi satt på stranden, lyssnade på havsbandet och vår sista rastlöshet drogs med strömmen.

Vi började prata med våra släktingar, äntligen förstod vi varför barndomen varit som den varit.

Vi levde så här, så det var sådana vi var.