Eljest Emmis

via NHS Newsday

Vi infinner oss nöjda-ish med så minimalt lite och jag unnar verkligen alla att känna att de förtjänar bättre för det gör vi.

I vårat väldigt långt förgångna dehumaniserade samhälle vill vi ju så gärna känna att vi åtminstone socialt existerar att det är ett både oskyldigt och förståeligt, intrikat sätt att säga "hej jag finns" men det cementerar en norm att liksom knarka varandra.

Jag förstår varför och själv är jag givetvis långt ifrån perfekt eller fullärd men önskar ändå att nån gång få uppleva ett samhälle där folk talar mindre för att primärt få gehör och istället mer för att kommunicera.

Prestige behöver helt stigmatiseras förr eller senare. Vi behöver verkligen nyktra till kring detta som civilisation. Prestige är egoism och bär med sig enbart sorger.
Personen som får prestige går lidande likväl som de som inte får det. För att det är en lögn, konventionaliserad.

Till den grad att samhället behöver specialister så behövs det anonymiserande motåtgärder, kontextbaserade tystnadsplikter och i synnerhet färre ekonomiska incitament. Så, bland annat, hade vi åstadkommit en renare miljö i institutionerna och kunnat utrota fascismen.

Det skapar ett samhälle betingat av oro och småsinnighet där självcensur blir ett tungt täcke som kväver allt som är fint med oss.

Status, utmärkelse och kändisskap är precis vad vi inte behöver. Dessa organiserande principer bottnar i en djup dysfunktion av objektifiering och instrumentalisering av levande människor som inte kan reduceras. De organiserande principerna säkerställer att mod och sanning aldrig aktualiseras.

Folk måste känna att de är delaktiga i sina liv. Oavsett vänster eller höger så berövas människor det fundamentala behovet av att känna sig viktiga i auktoritativa/hierarkiska samhällen. Behovet finner utlopp vare sig det narcissistiska auktoritära förstår det eller ej. Därför behövs egalitarianism.

Nu är partiernas valaffischer ute!

Folk är knappt villiga att ge upp twitter.

Vi kan inte ha blodig revolution. Vi har inte miljoner och åter miljoner människor som är villiga att gå in i maktens dödsmaskiner. Please be serious.

Det vore ett vänster som tagit till vara på anarkismens insikter, som dragit nytta av psykologins upptäckter. Människor behöver frihet för att må bra. Tills dess kommer vi ha fascistiska förespråkare.

Det är inte det horisontella spektrat mellan vänster och höger som är den heliga gralen här. Vi behöver ett vänster som är egalitärt, inte auktoritärt, på det vertikala spektrat. Bara under de förutsättningarna avväpnas fascismen från en repressiv statsapparat.

Så länge vi bygger på auktoritära grundvalar så ligger fascismen ett regeringsskifte bort. Det auktoritära paradigmet som cementeras förvränger människors sunda impulser och gör varje dag till krig. Det genererar förakt och centrerar objektiv runt rå makt, en kamp som är hopplöst impotent.

och alltså inte socialism. Det auktoritära bejakandet banar väg för ett annat förtryck men på "vänsterns" villkor. Det är inte en önskan av radikal emancipering utan snarare att själva få sätta dagordningen genom kontroll. Den påminner om dagens Kinas samhälle. CCTV osv.

Dagens vänster är hierarkisk i sin vision och det säkerställer fascismens kontinuerliga närvaro. Den är hopplöst försjunken i fascismens grundläggande premiss i ett kompetitivt samhälle och saknar självinsikt. Det som idag kallas vänster, pga förskjutningen av det politiska spektrat är liberalism,

Vi resonerar att som enskild person ger uppoffringar inget utslag men kärlek funkar inte så. Kärleken är transformativ och ger den som älskas förmågan att själv älska. Vi lär oss av varandra, det är så människor fungerar.

Istället pustas och frustas det på institutionernas stängda dörrar där våra röster har liten påverkan. Vi kan påverka varandra och i synnerhet oss själva genom att göra andra val. Vi kan nyttja våran egen konsumentkraft. Vi kan men vi bär omkring på iden att vi inte kan.

Revolutionen är i första hand folkets och jag tycker mig se en envis ovilja att göra vad som krävs. Uppoffringarna som behövs är inte svåra lika mycket som de är obekväma, många lågt hängande frukter som var och en representerar möjligheter att agera i transformativ solidaritet väljs bort.

Att socialdemokraterna svävat iväg från den sociala demokratins principer är en effekt av våran kulturella amnesi som förskjutit hela spektrat. Trots min enorma besvikelse med dem kan jag inte tillskriva dem hela ansvaret av ett systematiskt genomsyrande problem.

Allting är föränderligt och myten om kumulativt förnuft är vederlagd. Det finns en ny vänster vars självbild svävat iväg från sina rötter och som fallit i glömska över innebörden och den direkta erfarenheten av solidaritet.

Black and white photo of an obese shorthaired tabby cat.It is lying upside down asleep in an upholstered chair.

Vintage chonkus. Photo from my collection, ca. 1950s.

: barking up the wrong tree

Mina föräldrar äter bark och slåss men det blev ju inget fel på mig

Tisdag slain 1/1

Oklart om min pankreas bestämde sig för att fungera imorse eller vad det är som pågår.

Lite extremt blodsockerfall på det så är dagen komplett.
(För att sätte det i perspektiv så blev jag tvungen att äta ett helt paket dextrosol och dricka en liten red bull)

De måste ha blivit oerhört kränkta av tanken att någon annan skulle vilja existera där någongång i framtiden😭